15 maj, i onsdags, bestämde jag mig för att följa med pappa ut till farmor för att hälsa på. Hon har bott på ett ålderdomshem i åtta år och varit sjuk längre än så, dels på grund av två strokes som hon har råkat ut för. Hur jobbigt det än är att träffa henne och se henne ligga där i sängen, bestämde jag mig. Min pappa berättade nämligen att det var dags.

 

Det blev ett kort besök med få ord och många tårar. Att se hennes smala kropp och bleka ansikte med blå och grå nyanser blev för känslosamt. En människa skulle uppfatta farmors situation som svag, men inte vi. Farmor är så otroligt stark och har chockerat oss alla redan från barnsben över allt som hon har klarat av i livet. Min bästa vän och förebild.

 

Under det korta besöket stod jag mest och gömde mig. Jag ville inte låta min farmor se mig gråta. Jag är ju trots allt hennes barnbarn, den lilla Frida som alltid har varit så glad. Jag satte mig iallafall vid stolen bredvid hennes säng, höll om hennes hand och sade "Hejdå farmor. Ta hand om dig nu", innan jag kysste hennes bleka kind och skyndade mig genom korridorerna ut från servicehuset. Åh, vad långa korridorerna helt plötsligt blev.

 

Farmor blev sämre efter några timmar, så alla hennes barn hade kommit dit. När de lämnade byggnaden bestämde hon sig för att stilla somna in. Sju timmar senare ringde mamma mig när jag såg på film med Erik. "Det är klart nu". Jag ville inte inse utan frågade dumt vad hon menade, i hopp om att svaret inte alls var lika hemskt som mina tankar. "Farmor är död", snyftade hon fram. En natt av gråt, skrik, andningsproblem, tabletter och minnesluckor.