Ibland undrar jag hur allt skulle ha sett ut om man valde en annan väg, ett annat ord eller en annan handling.

 

Att sitta i en kyrka under en filminspelning och spana in en person och fundera över hur hans liv är och vem han faktiskt är bakom filmkameran? Tänk om min vän aldrig hade känt honom, då hade jag kanske aldrig ha träffat honom några år senare. Han kanske inte hade blivit den jag föll för, den jag delade med mig av mitt liv med.

 

Eller tänk om jag hade valt att gå till några andra vänner just den kvällen, just den tidpunkten och på just den platsen. Tänk om jag inte vore alkoholpåverkad? Då hade jag aldrig lagt mig i hans knä, aldrig hälsat på honom eller ha umgåtts med honom. Eller hade jag gjort det senare i livet? Hade jag fortfarande blivit kär i honom då?

 

Och tänk om jag året efter hade satt mig på bussen hem istället för att gå till stan med två vänner. Då skulle jag inte ha träffat honom just det datumet, just den tiden eller på just den platsen. Hade vi mötts senare i livet? Hade vi varit tillsammans än idag?

 

Det är just dessa dagar och tidpunkter känslorna börjar ta fart. Det är nu och småtimmarna framöver man tänker, minns och framför allt saknar. Jag behöver rätt röst som alltid säger rätt ord vid rätt tillfällen. Jag behöver dig.

---

Nej, men om jag kanske skulle lägga mina tankar och känslor åt sidan och istället ta tag i talet? Godnatt. Hörs då.