Svar: Om jag ändå visste era namn. Jag skulle lägga ner mycket mer tid och skriva bättre svar om ni ändå vågade stå för era namn och inte bara är nyfikna på mitt liv. Jag börjar bli ganska trött på dessa frågor angående Anton, men du verkar snäll. Eller nått. Nåväl, what to do.

 

Vi gjorde slut på sommarlovet inför gymnasiet. Han var min första kärlek, så jag grät dagligen, kunde inte vara socialt aktiv på ett tag och skadade till och med mig själv både psykiskt och fysiskt. Inget jag är stolt över idag, men så var det. I slutet festade jag och invigde nollningen med att supa bort mina sorger. Jag träffade Erik, han respekterade hur jag mådde. Jag grät ut i hans famn medan han lyssnade och stöttade mig. Vi blev tillsammans och jag hade fortfarande känslor för Anton - Erik visste om det. Det var först efter flera månader jag slutade tänka på Anton och verkligen föll för Erik. Jag är evigt tacksam för den tid Erik gav mig, han är guld värd för det.

 

Självklart har jag inte glömt bort Anton. Jag minns vår tid tillsammans och jag saknar honom, för han var även min bästa vän. Men tyvärr får jag inte ta kontakt med honom, vilket jag ibland blir ledsen över.