Ibland är det så oerhört skönt att bete sig som en riktig bitch. Bara få ut alla kommentarer som snurrar i huvudet. Jag har med tiden blivit bättre på att visa den sidan av mig själv, vilket kan speglas både possitivt men även negativt. Den otroligt sköna känslan av "Yes, jag sa det bara rakt ut i ansiktet på personen" får man även vara försiktig med att använda för ofta. Tillslut blir det en personlig attityd som växer till folks uppfattning av mig, inte bara någon fras som råkade slinka ur den lilla flickans mun. Men ibland är det så jädra skönt att bara visa folk att jag inte är sådär oskyldig som vissa tror. Jag må vara kvinna, men lite stake finns någonstans.

Sedan funderar jag även på en helt annan känsla som inte alls är sådär oövervinnerlig. Känslan av att låta hjärnan styra över de tankar som skapar en dyster stämning. Det centrum som får mig att tänka på saker som jag vet om kommer göra mig ledsen. Varför vill jag ändå fortsätta tänka i de spåren? Är det i hopp om att någon ska komma och trösta mig, eller dras jag till någon slags spänning över hur tankarna kommer fortsätta löpa? Eller är det så enkelt att jag låter mig själv må så som jag tror mig förtjäna?