Jag vet inte riktigt var jag ska nu, vad jag ska göra med mitt liv. Det enda stället jag funnit glädje på är jobbet. Alla underbara medarbetare får mig att glömma bort verkligheten för en stund och istället skratta, busa och så vidare - precis som vanligt. Jag hinner inte mer än till bussen innan verkligheten slår mig igen. Jag kan inte behärska mig, utan sitter på bussen och gråter. Ensam, men inte svag. Jag gråter inte för att jag är svag, jag gråter för att jag har varit stark för länge.