Fredag. Iskall kväll med frost på löv och tak, darrande kropp och andetag som syns i den fria luften. Öga mot öga - en blick som aldrig förr. Rösten berättade allt, ögonen visade resten. 572 dagar. Bedjande ord strömmade i huvudet. Knytnävar träffade bröstet. Skratt som försökte dölja tårar. Fötterna i ständig rörelse, i hopp om att dölja paniken. Tänker tillbaka - och minns. En saknad, men ingen längtan tillbaka. "Jag kan inte".

 

Jag har haft en hemsk kväll rent ut sagt. Ibland hjälper orden, iallafall för stunden. Förlåt.